Historian om gin - Swedish Tonic
Gin

Gin och dess historia

Gin har en rik historia som sträcker sig så långt tillbaka som till slutet av medeltiden, kanske till och med längre än så. Från början var det ett enbärskryddat brännvin, vid namn geneve, som främst dracks av den holländska lokalbefolkningen. Men under 1500-talets slut fick drycken uppmärksamhet av ett brittiskt fälttåg i Holland. Soldaterna blev förtjusta i brännvinet och kallade det för ”det holländska modet”. Drycken följde med dem hem till England, det fick namnet gin, och det är därför som många i dag tror att ginet faktiskt har Storbritannien som ursprungsland.

I mitten av 1600-talet började gin att användas som läkemedel. Den holländska läkaren dr. Franciscus Sylvius presenterade gin som medicin mot bland annat magbesvär, gikt och njurproblem. Detta berodde på att enbären ansågs ha läkande krafter, men drycken kryddades även med andra kända läkeörter, exempelvis anis, angelikarot, kanel, koriander och irisrot.

Under slutet av 1600-talet kom protestanten Vilhelm III av Oranien och hans hustru Maria I  till makten i England. För att skada de katolska länderna ekonomiskt tillät de fri produktion av gin samtidigt som de avsevärt höjde skatterna på importerad sprit. Detta gjorde gin omåttligt populärt, för det skapade en marknad för korn, vilket man inte kunde brygga öl på – men som däremot fungerade utmärkt till gin, en dryck som både var billig och enkel att producera. Man öppnade ”ginhak” över hela landet.

Under 1700-talet tillverkades gin sex gånger mer än öl, vilket gjorde att staten försökte höja skatterna på gin. Man stiftade fem lagar i syfte att kontrollera konsumtionen av gin, men enbart den sista, ”Gin Act”, hade någon form av effekt. Denna lag tvingade tillverkarna att bara sälja gin från licensierade återförsäljare. Det slog dock tillbaka på staten, för nu började befolkningen att tillverka sin egen gin. Detta resulterade inte bara i att befolkningen – främst underklassen, då aristokratin föredrog den finare drycken cognac – ständigt befann sig i ett rus, utan nya ”läkemedel” så som My Lady’s Eye Water och Cuckold’s Comfort producerades. Detta ansågs bota flertalet sjukdomar, men var oftast inget annat än vanlig gin. Då gin även hade en deppressiv effekt – precis som nästan all sprit – så var det här den tid i Englands historia där fler personer dog än föddes, både av alkoholmissbruk och självmord.

Detta var självklart ett stort problem och staten gjorde allt de kunde för att förhindra befolkningens supande. Deras försök fick dock inte någon större effekt förrän långt inpå 1800-talet.

Under 1800-talet började olika sorters gin uppstå. Old Tom var en sötad variant som hade funnits länge, men nu tillverkades en torrare typ av gin i mer moderna destilleringsapparater, den dryck som i dag är känd som London Dry Gin. Även en slånbärskryddad variant uppstod – Sloe gin – vilken var mest populär bland medelklassfruar.

Anledningen till att så många olika sorters gin kom till under den här tiden var att destillerierna började använda mer moderna apparater – varav en del används än idag – för att ”rena” gin, få en bättre kryddad smak och därmed lyfta dryckens status.

Under senare 1800-tal blev den finare typen av gin populär i militärkretsar och inom främst flottan så ersatte den cognac. Därtill började ”British Royal Navy Gin” produceras.

Det var faktiskt de brittiska militärstyrkorna som är upphovsmakare till dagens populära gindrinkar. Det ingick till och med i officersutbildningen att kunna göra ginbaserade drinkar. En av dessa groggar var faktiskt den populära Gin n’ Tonic, men även Dry Martini uppstod nu.

Populära drinkar med gin

Gin och tonic

Uppfanns av de brittiska militärer som befann sig i tropiska kolonier. Kininet i kinabark ansågs ha bra medicinska effekter för att förebygga eller lindra malaria, därför tvingade militärerna i sig kinabark dagligen. Barken smakade dock så illa att man tillverkade en god drink på det. Då engelsmännen hade med sig gin så användes det, och plötsligt uppstod den kända Gin and tonic-groggen.

Det finns kinin även i dagens tonic, men mer som smakämne än i medicinskt syfte, och i betydligt lägre koncentrationer.

Dry Martini

Man är inte riktigt säker på var man började tillverka Dry Martini, men vi vet att drycken uppstod någonstans mellan 1860 till 1890-talet. Drinken fick först namnet Martinez – det är oklart om det är efter skaparen eller platsen där den först gjordes – men sedan ändrades namnet till Martine, och slutligen Martini. Detta var troligtvis efter starkvinet vermouth Martini Rossi, från 1863.

Drycken förlorade sin popularitet efter ett tag, men 1912 började det tillverkas igen, och då med det innehåll som inte är helt olik dagens variant. Upphovsmakaren till den här nya varianten var bartendern Martini de Arma di Taggia – mer känd som ”Signor Martini”. Han arbetade på New York’s Knickerbocker Hotel.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.